Till minne av Miriam Makeba

Miriam Makeba avled igår sedan hon hastigt insjuknat under en konsert till stöd för den italienska författaren Roberto Saviano. Ett värdigt avsked, av en artist som alltid stod upp för mänskliga rättigheter, i sitt hemland Sydafrika, på den afrikanska kontinenten , och globalt, något hon fick betala ett högt pris för. Få namn är som hennes så sammanflättat med kampen mot Apartheid.

Hennes största framgång kom med sången Pata Pata, som erövrade världen , men för mig är det en annan sång som för alltid etsat sig in i mitt minne.Jag hade den fantastiska glädjen och ynnesten att vara på plats i globen i en sen vinterdag i mars  1990 ,  en månad efter Nelson Mandelas frigivning, när han höll tal och Miriam Makeba sjöng, antagligen det finaste och mest rörande politiska minne som jag har, och som jag delar med alla som var där den kvällen, det som lyser allra starkast från den kvällen var när Makeba sjöng N´Kosi Sikeleli, med stöd Globen Choir.

Rest in Peace , Mama Africa.

Trick or Vote

Buuu…. Hade jag varit amerikan så hade jag nog sysslat med detta projekt i helgen, Trick or Vote jobbar för att få fler unga att gå och rösta, och vad kan vara roligare än att få kombinera teaterapan i dig med att göra politisk nytta?

Ha en trevlig Halloween!

Hisham Matar som radioföljetong

Efter Cordelia Edwardsons fantastiska, men hemska Bränt barn söker sig till elden så kommer nu Hisham Matars lika exceptionella roman ingen i världen som handlar om hans älskade Libyen  som vi får följa genom den den nioåriga Sulaimans och tar sin början i ett brännhett Tripoli i dubbel bemärkelse, sommare 1979. Romanen har rönt mycket internationellt uppmärksamhet och var bland de fem sista finalisterna vid 2006 års bookerprisnomineringar.

I Hisham Matars fall så är frågan om inte verkligheten överträffar fiktionen i  sin  kalla råhet, Hishams far försvann i Kairo 1990, kidnappad av den libyska säkerhetstjänsten , tack vare utsmugglade brev så finns det detaljerr om hur pappan behandlades, men från 1995 så upphörde den kontakten, 13 år av tystnad och ovisshet…

Första avsnittet gick idag Kl 11:35, reprisen är kl 19:35 varje dag  i 21 delar , jag kan varmt rekomdera den!

Assa Abloys pudel

I dag släpptes rapporten Illegal Ground: Assa Abloy`s Business in the Occupied Palestinian territory(PDF), den är skriven av Diakonia, Svenska Kyrkan och Swedwatch och behandlar som titteln  antyder Assa Abloys ägaransvar för Mul T-Lock, dotterbolaget som har verksamhet i Barkans industrizon som ligger en mil in på västbanken.

Assa Abloy köpte upp Mul-T-Lock av företgagets grundare för åtta år sedan, och då som nu bestod verksamheten av två fabriker, en i Yavne söder om Tel Aviv och denna fabrik som geografiskt inte kan betecknas som liggandes på annat än Västbanken , självklart så  kallas  ju Västbanken även  Samarien av framföralllt bosättare, och ingår då i vad de brukar beteckna som the land of Israel.

Att Assa Abloy har undgått att reflektera över områdets internationella status som ockuperat område sedan 6-dagars/junikriget 1967, något som man uppenbarligen inte gav en tanke innan man förskaffade Mul T-Lock, för åtta år sedan. Det skulle förvåna mig mycket om man inte skickade ner ett team till Israel för att granska företaget innan man köpte det. Jag skulle väl också tro att det är ganska vanligt att man har kontenuerlig kontakt med fabriken på plats, inklusive fabriksbesök från ledningen i Stockholm.

Det faktum att man köpte företaget år 2000 , av en slump parallelt med starten av den andra intifadan verkar ha gått företaget och dess riskanalytiker spårlöst förbi. Inte heller tycks ledningen ha tagit intryck av att en terrorist blev arresterad och en attack avvärjd vid Barkans industri-zon i maj 2006. Man har uppenbarligen  också lyckats undvika att reflektera över att ett staket/mur har byggts, det är som om ledningen för företaget har legat i ide, eller drabbats av en kollektiv intelektuell och affärsmässig härdsmälta under dessa åtta år.

Standardsvaret på det batteri av frågor som författarna av rapporten har ställt till  Assa Abloy under rapportskrivandet och innan rapporten släpptes, då företaget fick möjlighet att läsa hela rapporten och kommentera den kan sammanfattas i att:

1/ Vi har följt landets lagstiftning.

2/vi har en uppförandekod för företaget, som har implemterats och följts.

I övrigt så var det, goddag yxskaft!

Vad de aldrig  svarade på var till exempel Bargans geografiska belägenhet.

Denna intervju i SvD i morse är något av det mest förbryllande jag har läst, och jag hoppas att det var på grund av att Assa Abloys informationschef , Ann Holmberg ,helt enkelt inte var informerad  fram till  igår kväll, annars är det direkt pinsamt.

Hur kommer det sig att ni fram till nu inte velat kommentera rapporten?

– Vi fick ju första frågan i går, men då sa vi att vi att vi skulle återkomma. Som vi skriver i vårt pressmeddelande ska vi nu undersöka om det är möjligt att flytta fabriken.

Varför har ni inte agerat tidigare?

– Fabriken har ju legat där sedan 1984, men i den här rapporten framgår det att vi kan bryta mot internationell rätt. Och det vill vi ju inte göra.

Visste ni inte om att företaget låg på ockuperad mark?

– Nej.

Kollr man inte upp sådant innan man förvärvar en fabrik på Västbanken?

– Jag kan inte svara på det, den förvärvades år 2000.

Om  vi nu vänder blicken  mot det faktum att företaget inte bryter mot den israeliska lagstiftningen så är det är helt sant att Israelisk lag tillåter bebygelse av statsägd mark på Västbanken,  men det råder delade meningar om så är fallet i Barkan, enligt en rapport från  Peace Now(mars 2007) som är den mest etablerade fredsgruppen i Israel som har följt utvecklingen av bosättningnarna systematiskt under mer än 15 år, så är 13.28 % av Bargans industrizon byggd på privat palestinsk mark.  Det torde vara svårt att med säkerhet säga om fabriken i fråga finns på det som en gång var privatägd palestinsk mark, men Assa Abloy har fram till igår kväll uppenbarligen inte ansett att detta kan vara problematiskt. Den gradvisa om än snabba reträtten är glädjande, men att det tog åtta år och en rapport om det, innnan poletten trillade ner är minst sagt underligt. Att de nu gör Heineken och Falk sällskap från västbanken är i sin ordning. Om AP-fonderna hänger med på Assa Abloys fortsatta äventyr återstår att se. Jag kan också konstatera att vår utrikesminister kommenterade rapporten, trots att det måste kännas väldigt dubbelt för honom med det drev som var riktat mot honom själv tidigare , vad gäller Ryssland och Sudan.  Det hedrar honom.

Lärarblogg från Tanta

Jag har precis upptäckt en blogg skriven av en svensk familj, som bor i Tanta mellan Kairo och Alexandria(sort of) och jobbar med att utbilda lärare. Familien Mohlin beskriver sitt dagliga liv i al Sayyid Badawis stad, med döda poeters sällskap, al Sheikh Spear och byråkratins moder som ständigt gör sig påmind och generar ett poem av rang.

Tusen signaturer här man på kontoren begär.
och en stämpel där blir snart en lönsam affär.
Ytterligare kopior av våra pass till en byråkrati av världsklass.
Efter mycket om och men, vi känner nu alla Tantas tjänstemän.
Men efter att ha betalt ett antal pund, kan vi nu andas ut en liten stund
För våra visum är äntligen i klara och väldigt, väldigt dyrbara.

Tanta har en speciell plats i mitt hjärta, så också i familien Mohlins! Jag har fått en ny favorit att följa!

Idag heter vi alla Laila

Laila

Idag , den 19 oktober samlas alla egyptiska bloggare under ett tema, att synliggöra kvinnors rättigheter, de gör det under det samlade namnet, Kolena Laila(Vi är alla Laila).

Titteln syftar på romanfiguren Laila i Latifa al Zayyats verk al Bab al Maftouh (Den öppna dörren) från 1960, som kom att filmatiseras 1962 med filmikonen framför alla andra Faten Hamama. Den blev inte någon omredelbar succe, antagligen på grund av att den tecknar ett porträtt av en kvinna som är en frihetskämpe mot den brittiska ockupationsmakten, och som strider på lika villkor med männen i hennes omgivning. I verkligheten så var Latifa al Zayyat en studentledare på vänsterkanten, och boken är delvis självbiografisk.

Sexuella trakasserier

Filmen har med åren blivit en klassiker och den fiktiva figuren Laila har fått agera rollmodel för en kampanj för kvinnors rättigheter, sedan 2006 så har bloggarna samlats kring att beskriva och diskutera kvinnans ställning i det egyptiska samhället under en dag/år , så också idag, därför så var det fantastiskt att få höra Cecilia Uddens reportage , som naturligtvis var nedslående innehållsmässigt, men också visar på positiva förändringar, om inte så mycket i folks attityder till sexuellt ofredande som reportaget handlade om, så ändå vad gäller lagstiftning, möjligheter att driva en legal process(det första fallet ska upp i domstol på tisdag) och det civila samhällets roll vad gäller att bevaka och föra frågan framåt. Bloggarna gör också en stor insats , och det var de som tog fram bildbevis i form av telefon och digitalkamerabilder och videoklipp och lade ut dem på nätet, i samband med Eid al Fitr-helgen 2006(festen efter Ramadans slut) då stora pojkgäng utsatte många kvinnor för sexuella trakasserier mitt på öppen gata i centrala Kairo. Till en början så fick de bloggare som lade ut bilderna och berättade textledes vad de hade sett en otroligt stor respons av tjejer och kvinnor som hade blivit utsatta för denna specifika händelse, men även andra, som berättade sina historier. Många kvinnor valde också att berätta sina historier på sina egna bloggar, nätet sjudade av aktivitet, i traditionell massmedia så rådde kompakt tystnad – Tills en bloggare var med i ett av det mest populära samhällsprogrammen på det privatägda dream , ämnet för dagen var något helt annat , men bloggaren frågade den populära programledaren och journalisten Mona al Shazly varför hon inte tog upp ämmnet om de sexuella trakaserierna på Eid al Fitr, hon tyckte att det verkade intressant och gjorde research, och nästa kväll så var ämnet det tabubelagda, men nu helt synliggjorda. Nu tog resten av satelitkanalerna , och den fria och den oppositionella pressen upp det och till slut så kom bekräftelsen på att myndigheterna hade sett detta. Midnattsföreställningarna på biograferna ställdes in, det hela hade inträffat vid en av de stora biograferna, och detta var den enda bekräftelse från myndigheterna på att något hade inträffat.

För tre veckor sedan, också vid Eid al Fitr, så inträffade det igen, denna gång i Mohandessin, övere medelklasss-stadsdel.

Jag kommer att lägga ut länkar och annat i morgon, men för nu så vill jag bara rekomendera cecilia Uddens reportage från dagens(gårdagens) Godmorgon, världen!(2a timmen).

Ahlan wa sahlan Bitte!

Bitte Hammargren bloggar!

SvD har som första svenska mediaföretag satstat på en mellanösternblogg, där Bitte Hammargren ger oss ökad insyn i en region som tyvärr inte alltid synliggörs på bästa sätt i den moderna nyhetsförmedlingen. Det är helt enkelt ganska svårt att få ett sammanhang på en eller två minuter. Bitte tillsammans med Cordelia Edwardsson, Cecilia Udden och Per Jönsson har i många år varit ett motgift mot detta.

Det börjar intressant om EU´s Mellanösterpolitik.

Utrikeskorrbloggar är en international trend, men långt innan det blev en trend så var The Guardian´s Brian Whitaker och the Arabist föregångare, tillsammans med Arabvärldens mest kända bloggare, Wael Abbas som har en bakgrund som stringer för DPA.

Kriget i Irak var startskottet för bloggandet i Arabvärlden, och även början på trenden med bloggande utrikeskorrespondenter. Numera så har tidningar som McClatchy, Time och L.A Times permanenta MÖ-bloggar, Jag själv föredrar Babylon & Beyond, som är sistnämnda tidnings blogg, där framför allt tidningens fixare/reporter i Kairo, Noha Hennawy och dess korrespondent Jeffrey Fleishman får utrymme. En annan av mina favoriter, Hannah Allam har tyvärr återvänt hem till the Land of opportunities , som en konsekvens av detta har även McClatchy´s och Hannahs medarbetare/medbloggare Miret al Naggar slutat blogga, vilket är mycket synd.

Irak har naturligtvis spelat en roll vad gäller svenska bloggförsök från mellanöstern också, men hittils bara i form av imbäddade journalister och kulturpersonligheter där Peter Englund och Paul Hansens reportage inte var regelrätta bloggar men som kanske var bryggan mellan det imbäddade reportaget och Johanne Hildebrants succe som imbäddad bloggare, något som naturligtvis möjliggjodes av de oceaner av spaltmeter som har uppkommit med webtidningens framväxande, Hildebrands succe som fortsatte med webb-tv dokumentär och nu kanske med inbäddad romanframgång? Expressens Anna Dahlberg har också bloggat som inbäddad journalist från Irak, det är en positiv utveckling som leder till ökad kunskap om soldatlivet under pågående konflikt. men det ger endast ett begränsat perspektiv. Jag hade gärna sett att man från någon stor redaktion hade gett Urban Hamid eller Salam Karam större utrymme, de två svenska journalister som faktiskt har haft tillgång och egna ingångar till det irakiska samhället, utan militära skygglappar. En blogg på framträdande plats i Aftonbladet eller SvD av någon av herrarna på plats skulle garanterat ha blivit en stor framgång.

Bland svenska journalister verksama i mellanöstern så finns föregångare i form av Akexandra Sandels, som drev bloggen fawda and vardag, när hon var verksam i Kairo och skrev för den engelskspråkiga Daily News Egypt, tyvärr så är den nedlagd, men Alexandra är numera verksam i Beirut och jobbar med Menassat. Frilansjournalsisten och fotografen Mia Gröndal har också bloggat om Kairo(förhoppningsvis, så är hennes uppehåll temporärt).

Har jag missat någon, så hör av er!

Ahlan wa sahlan fi al alám al mudawinun Bitte!

Kommer Powell att stödja Obama? svar YES

UPPDATERING: BREAKING NEWS

Powell stöder Obama, här är uttalandet under intervjuen med Meet the Press.

Powell diskuterar det faktum att det inom det republikanska partiet fortfarande talas om Obama som Muslim, och det viktiga i detta är inte det faktum att han inte är muslim, utan snarare frågan som är underliggande, skulle det ha spelat någon roll om han var det, kan en muslim leda det amerikanska folket, för Powell är det en självklarhet, för det republikanska partiet och säkerligen för en stor del av de röstberättigade i detta val så är det knappast så. Men Powell ser Obama som en helt ny politiker som är den brobyggare som behövs i dagens amerikanska samhälle, och han har potential att bli en exceptionell President.

Det kan också noteras att Powell ogillar det republikanska partiets sväng åt höger, samt ej anser Sarah Palin mogen för vicepresidentsposten och att Powell känner sig osäker på McCains förmåga att handskas med finanskrisen.

Här är några kommentarer från McCain och Obama som redan har tackat för stödet och förklarat hur stolt han är över det. Washington post kommenterar på deras val-blogg. Fox har en kort bloggkommentar här, Talking Points Memo har några intressanta iaktagelser från den efterföljande presskonferensen. Mer senare.

———

I morgon , söndag så ställer den f.d utrikesministern Colin Powell upp i en sällsynt intervju i ett av amerikansk medias flaggskepp, meet the Press. Det spekuleras i om Powell kommer att ställa sig bakom någon av kandidaterna.

Vanligtvis så skulle säsongen för ¨rekomendationer¨av kandidater vara över för länge sedan, men båda kampanjerna har sökt Powell gunst och innan konventen så var det en snackis. Powell har hållit sig ifrån allt detta, och på ett statsmannamässigt sätt gett de båda kampanjerna sina råd.

Nu tycks det dock finnas fog för spekulationerna, så tycks i alla fall en av de mest brillianta analytikerna, Steve Clemons, som driver bloggen Washington Note , resonera – frågan är bara vem, Obama eller McCain?

Note the word ”may.” I agree with Mike Allen that Powell may take this action — or may endorse John McCain.

I queried General Powell on his intentions and on another matter. He responded to me on the other matter that I can’t discuss and stayed mum on the primary reason for my note.

I responded back to ask him if he might make sure to include me in the first tranche of those he lets know about his intentions. His response: ”Thanks Steve.”

So, I have no idea what General Powell might do with regard to his Meet the Press appearance on Sunday — but I know that he’s pondering something big. Otherwise, he would have discounted the news of his potential endorsement.

På måndag morgon svensk tid så vet vi.

Läs gärna Göran Rosenbergs utmärkta artikelserie om U.S.A inför valet.

Ett jordanskt gästspel på Ramis vägg!

Toloy, en av arabvärldens bästa bloggare med engelska som bloggspråk har för första gången skrivit en gästkrönika, och hon gör det på Ramis blogg, Rami´s wall!

Toloy, som just nu har tagit en time-out från sitt eget bloggande var också med i gänget som skapade den banbrytande arabiska blogg-portalen i-toot och Ikbis , en arabisk kombination av you tube och flickr för ett par år sedan (Correct me if i´m wrong Rami?). Hon skriver om första gången.. och det är inte barnförbjudet.

Dessutom funderar the Arab Observer över begreppet kultur och Abu Shreek löser Jordaniens problem.

Rami the the man, the nomad, and the married är en av de mest driftiga journalister jag har mött och en trummis av rang, som jag lärde känna genom bloggandet. Från Amman via Örebro, har han numera Stokholm som sin bas och Petra som sin klippa.

I am Eve

Systrarna Mahsa & Marjan Vahdat gav en bejublad konsert på Re:Orient förra helgen, något jag tyvärr missade. Men till min tröst så har de precis kommit ut med sitt andra album, I am Eve , det första albumet fick spelas in live i den italienska ambassadens trädgård i Teheran, med en en producent från Norge, anledningen var naturligtvis de inskränkningar som finns för kvinnliga artister under nuvarande politisk realitet i Iran. Resultatet blev naturligtvis Songs from a Persian Garden.

Läs gärna min kompis Kalle Tidermans recension i dagens SvD. Läs dessutom Nima Darjamadjs inlägg om konsertupplevelsen på Re:Orient förra helgen, en kille som älskar Souad Massi kan ju inte ha fel!

Mahsa Vahdat är också ambassadör för det Köpenhamsbaserade Free Muse, som är den enda världsomspännande organisationen som jobbar med yttrandefrihet inom musiken. Hon deltog i en konferens om musik och yttrandefrihet i Beirut för ganska exakt tre år sedan och resultatet finns i form av en rapport med namnet ¨All that is Banned is Desired¨.

Här är ett smakprov i form av låten Mina.