I am Eve

15 oktober, 2008

Systrarna Mahsa & Marjan Vahdat gav en bejublad konsert på Re:Orient förra helgen, något jag tyvärr missade. Men till min tröst så har de precis kommit ut med sitt andra album, I am Eve , det första albumet fick spelas in live i den italienska ambassadens trädgård i Teheran, med en en producent från Norge, anledningen var naturligtvis de inskränkningar som finns för kvinnliga artister under nuvarande politisk realitet i Iran. Resultatet blev naturligtvis Songs from a Persian Garden.

Läs gärna min kompis Kalle Tidermans recension i dagens SvD. Läs dessutom Nima Darjamadjs inlägg om konsertupplevelsen på Re:Orient förra helgen, en kille som älskar Souad Massi kan ju inte ha fel!

Mahsa Vahdat är också ambassadör för det Köpenhamsbaserade Free Muse, som är den enda världsomspännande organisationen som jobbar med yttrandefrihet inom musiken. Hon deltog i en konferens om musik och yttrandefrihet i Beirut för ganska exakt tre år sedan och resultatet finns i form av en rapport med namnet ¨All that is Banned is Desired¨.

Här är ett smakprov i form av låten Mina.

Annonser

S.O.S

8 oktober, 2008

Iranian Queer Organization (IRAQO)har sänt ut ett önskan om hjälp vad gäller en ung iransk tjej som befinner sig i Sverige. Hon är lesbisk och har ansökt om politisk asyl i Sverige på grund av det.  Hon har försökt att ta sitt liv, och befinner sig nu på sjukhus.

IRAQO ber någon i Sverige att hjälpa flickan och vara ett stöd för henne under hennes svåra tid. Om det är någon som vill hjälpa till så kan IRAQO förmedla kontakten.

Detta är ett brev från Human Rights Watch till Carl Bildt i oktober 2006  där de uppmanar den svenska regeringen att inte skicka tillbaks  att inte skicka tillbaks HBT-personer från Iran.

(Via Hamid Tehrani Global Voices)


Två och tre och fyra

6 februari, 2008

Funderingar om veckans nyhetsklipp

Den offentliga debatten om det så kallade hedersrelaterade våldet låter emellanåt som halvt avsiktliga försök att tala förbi varandra. Är det så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt?

  1. En individ är personligen ansvarig för det brott som han begår. En tradition, bakgrund eller värdering är aldrig ansvarig för olaga tvång, misshandel eller mord. Oavsett om det är en kristen palestinier som mördar sin dotter, en hinduisk tamil som har ihjäl sin fru, en sekulär svensk som dräper sin ex-flickvän eller en muslimsk kurd som dödar sin syster.
  2. En individs brott kan förstås, förklaras och förebyggas. Traditioner, bakgrunder och värderingar är högst väsentliga för att vi ska förstå, förklara och därmed förebygga brott. Oavsett om det är frågan om en kristen palestinier som mördar sin dotter, en hinduisk tamil som har ihjäl sin fru, en sekulär svensk som dräper sin ex-flickvän eller en muslimsk kurd som dödar sin syster.

Sådär, det blev mycket enklare direkt.

Det finns inga rationella skäl för en stat att ta fram långdistansmissiler för att leverera konventionella sprängmedel. Kostnaderna för att utveckla och producera missilerna är långt större än den skada de kan förväntas åstadkomma. Därför finns det bara tre tänkbara förklaringar till att Iran just nu utvecklar långdistansmissiler:

  1. att den iranska regeringen tänker använda missilerna för okonventionella –biologiska, kemiska eller nukleära- stridsmedel
  2. att den iranska regeringen vill skrämmas. De vill lura andra att tro att de har, eller tänker skaffa, okonventionella stridsmedel
  3. att den iranska regeringen agerar irrationellt

alla tre alternativen skrämmer mig.

Lars Leijonborg överväger statligt finansierade imamutbildningar. Jag kan ha sympati för tanken, men det finns minst fyra saker som tål att övervägas

  1. Är det över huvud taget en statlig angelägenhet att utbilda religiösa ledare –oavsett om det är frågan om imamer, rabbiner, präster eller annat?
  2. Om staten ska utbilda imamer, vilken eller vilka shia- respektive sunnimuslimska skolor, församlingar och korantolkningar ska man stödja? Islam är minst lika mångskiftande som kristendomen.
  3. Då staten väl tagit ställning till en inriktning, skola och tolkning som man vill stödja, vad finns det för arbetsmarknad och efterfrågan imamer med just den inriktningen?
  4. Vad får det för konsekvens för de personer som går utbildningen, de församlingar som staten väljer att stödja, de församlingar som staten väljer att inte stödja och för muslimer i allmänhet om staten redan från början anger att syftet egentligen är att bekämpa radikalisering?

Det tål, som sagt, att övervägas.


Blandade känslor?

4 december, 2007

Gårdagens publicering av National intelligence estimate om Irans kärnvapenprogram lär ha tagits emot med blandade känslor i Vita huset. Det är aldrig kul för politiker att får höra att man har gått ut med felaktiga uppgifter. Om felet handlar om att presidenten i landet gjort fel antaganden i en central säkerhetspolitisk fråga blir det riktigt jobbigt. Om felet dessutom påpekas av landets samlade underrättelsemyndigheter gemensamt, så måste det vara utomordentligt tråkigt. George W Bush lär dragit samman sin panna i djupa veck vid dagens presskonferens.

Men vad gör väl det. För samma rapport har befriat honom från det troligen svåraste beslutet under resten av mandatperioden: frågan om hur långt USA är berett att gå för att hindra Iran från att skaffa kärnvapen. Om Iran inte kan ha kärnvapenkapacitet förrän tidigast någon gång efter 2010, så skjuts också det slutliga besluten upp i några år. Till en annan president. Jag gissar att världens för tillfället mäktigaste man inte alls är särskilt missnöjd över sakernas tillstånd.


Presidenten återvänder i triumf

29 september, 2007

Den iranske presidenten Ahmadinejad återvänder till Teheran i triumf, rapporterar den regeringsfinansierade engelskspråkiga TV-kanalen Press TV från Teheran. Enligt kanalen har presidentens besök i New York varit en succé av sällan skådat slag.

 Glöm allt som skrivits i utländsk press om upprörande förolämpningarsyrligt välkomnande, angrepp från talarstolen och skärpta sanktioner.

Nej, enligt Press TV har Ahmadinejads tal i FN:s generalförsamling ska ha varit ”a diplomatic success”, som lett till att ytterligare sanktioner mot Iran tills vidare lagts på hyllan.

Den Israeliska tidningen Haaretz ska (i ett motvilligt erkännande, får man anta) ha konstaterat att presidenten vid sitt besök i Columbiauniversitetet lyckats med att ”single out Israel and Zionism” trots att ”Israel worked fervently to prevent what happened on the podium.”

Den venezuelanske presidenten Hugo Chavez bekräftar visst framgångarna:
”During the visit, Chavez said Ahmadinejad is one of the world’s greatest leaders in fight against bullying powers ”Your remarks at the UN General Assembly were all facts expressed firmly for the world’s leaders.””

De religiösa ledarna är nöjda. Den tillfälliga ledaren för fredagsbönen i Teheran, Ayatollah Ahmad Jannati, är särskilt belåten över presidentens förmåga att försvara kvinnors rättigheter: ”Ahmadinejad impeached the US administration in their own home…” ”…The president questioned US approaches towards family and women’s rights, and cautioned Washington against violating such rights.”

Det är inte bara presidenten som lyckats. I samband med generalförsamlingen har Irans utrikesminister, Manouchehr Mottaki lyckats komma överens om
förstärkta bilaterala band med Zimbabwe, Ghana och Gabon
. Dessa framgångar har för övrigt noterats även utomlands: här hemma har bl.a. DN rapporterat tidigare i veckan om Irans fredsallians med Zimbabwe.

Inte oväntat är presidenten själv mycket nöjd. Att resan varit en triumf är presidentes egna ord. Talet vid Columbiauniversitetet beskriver han som “a big event, in which Iran’s enemies sustained a great loss.”

Det var dock klokt av presidenten att återvända hem till trygga Teheran. Dagen efter att Ahma landat, är Press TV:s huvudnyhet om USA att landet plötsligt drabbats av en hjärnätande amöba.