Ahlan wa sahlan Bitte!

19 oktober, 2008

Bitte Hammargren bloggar!

SvD har som första svenska mediaföretag satstat på en mellanösternblogg, där Bitte Hammargren ger oss ökad insyn i en region som tyvärr inte alltid synliggörs på bästa sätt i den moderna nyhetsförmedlingen. Det är helt enkelt ganska svårt att få ett sammanhang på en eller två minuter. Bitte tillsammans med Cordelia Edwardsson, Cecilia Udden och Per Jönsson har i många år varit ett motgift mot detta.

Det börjar intressant om EU´s Mellanösterpolitik.

Utrikeskorrbloggar är en international trend, men långt innan det blev en trend så var The Guardian´s Brian Whitaker och the Arabist föregångare, tillsammans med Arabvärldens mest kända bloggare, Wael Abbas som har en bakgrund som stringer för DPA.

Kriget i Irak var startskottet för bloggandet i Arabvärlden, och även början på trenden med bloggande utrikeskorrespondenter. Numera så har tidningar som McClatchy, Time och L.A Times permanenta MÖ-bloggar, Jag själv föredrar Babylon & Beyond, som är sistnämnda tidnings blogg, där framför allt tidningens fixare/reporter i Kairo, Noha Hennawy och dess korrespondent Jeffrey Fleishman får utrymme. En annan av mina favoriter, Hannah Allam har tyvärr återvänt hem till the Land of opportunities , som en konsekvens av detta har även McClatchy´s och Hannahs medarbetare/medbloggare Miret al Naggar slutat blogga, vilket är mycket synd.

Irak har naturligtvis spelat en roll vad gäller svenska bloggförsök från mellanöstern också, men hittils bara i form av imbäddade journalister och kulturpersonligheter där Peter Englund och Paul Hansens reportage inte var regelrätta bloggar men som kanske var bryggan mellan det imbäddade reportaget och Johanne Hildebrants succe som imbäddad bloggare, något som naturligtvis möjliggjodes av de oceaner av spaltmeter som har uppkommit med webtidningens framväxande, Hildebrands succe som fortsatte med webb-tv dokumentär och nu kanske med inbäddad romanframgång? Expressens Anna Dahlberg har också bloggat som inbäddad journalist från Irak, det är en positiv utveckling som leder till ökad kunskap om soldatlivet under pågående konflikt. men det ger endast ett begränsat perspektiv. Jag hade gärna sett att man från någon stor redaktion hade gett Urban Hamid eller Salam Karam större utrymme, de två svenska journalister som faktiskt har haft tillgång och egna ingångar till det irakiska samhället, utan militära skygglappar. En blogg på framträdande plats i Aftonbladet eller SvD av någon av herrarna på plats skulle garanterat ha blivit en stor framgång.

Bland svenska journalister verksama i mellanöstern så finns föregångare i form av Akexandra Sandels, som drev bloggen fawda and vardag, när hon var verksam i Kairo och skrev för den engelskspråkiga Daily News Egypt, tyvärr så är den nedlagd, men Alexandra är numera verksam i Beirut och jobbar med Menassat. Frilansjournalsisten och fotografen Mia Gröndal har också bloggat om Kairo(förhoppningsvis, så är hennes uppehåll temporärt).

Har jag missat någon, så hör av er!

Ahlan wa sahlan fi al alám al mudawinun Bitte!


Gästkommentar:Baghdad Burning

13 oktober, 2008

Jag har tidigare utlovat en recension Baghdad Burning, som turnerar vidare ut i landet, i kväll i Göteborg, men jag har valt att be en kär vän till mig och Tommi att skriva en kommentar istället. Vi har sedan Pop the Casbahs födelse haft ambitionen att ha gästskribenter som bidrar med intressanta kommentarer om ämnen som engagerar oss.

Innan jag lämnar över ordet , så vill jag dock komma med en glädjande nyhet. Nidal Fares, vars livshistoria på ett skickligt sätt har vävts in i Riverbends text var tidigare verksam vid nationalteatern i Baghdad. Under Eid al Fitr(festhögtiden efter Ramadans slut) så hade Jib al Malik, Jibu (Ta hit kungen, ta hit honom) premiär på samma scen, det är första gången som kvällsföreställningar har getts sedan 2004!

Det är ett nöje för mig att få presentera Gufran som första gästskribent, som skrivrer om en teateruppsättnig som dess värre är rykande aktuell, och också har direkt bäring på Sverige.

Baghdad Burning

Nog borde jag vara tacksam för att jag lever, och det är jag. Nog borde jag vara tacksam att mina föräldrar en gång i tiden valde att komma till Sverige. När jag ser Riksteaterns bloggdokumentär Bagdhad Burning är det mycket jag borde vara tacksam för. En eloge till ensambeln, regissören och producenten som lyckades med konststycket att omvandla Riverbends ord till en stark upplevelse som jag sent ska glömma. Höjdpunkterna var förstås skådespelarna Amina Al-Fakir Bergman och Nidal Fares insatser som fick mina ögon att tåras och mitt hjärta att uppfyllas med smärta. En obeskrivlig smärta som handlar om något som fattas mig, en bit av mig. Det måste vara mitt exilhjärta som värker.

Det som innehållsmässigt ådrog sig min starka uppmärksamhet var Riverbends resonemang om exilirakier och flyktingskap. Till en början upplevde jag att hon nästan föraktade de som hade lämnat Irak för att sedan resignera inför att hon själv och hennes familj blivit just flyktingar då de till slut i oktober 2007 kände sig tvingade att lämna landet.

För någon som aldrig haft valmöjligheten att ”stanna eller lämna Irak” känns exilen ständigt närvarande, trots att inget annat än Sverige är hemma. Exilen i sin tur är ett kors att bära. Visst finns det sätt att mildra den tunga bördan, t ex genom god integration – d v s att känna sig välkommen, inkluderad på alla plan och nivåer. Ändå kan exilen gnaga och skava fastän hjärtat slår på samma ställe.

Text: Gufran


Baghdad Burning

8 oktober, 2008

The Beginning…
So this is the beginning for me, I guess. I never thought I’d start my own weblog… All I could think, every time I wanted to start one was ”but who will read it?” I guess I’ve got nothing to lose… but I’m warning you- expect a lot of complaining and ranting. I looked for a ‘rantlog’ but this is the best Google came up with.

A little bit about myself: I’m female, Iraqi and 24. I survived the war. That’s all you need to know. It’s all that matters these days anyway.

Riverbend

Så börjar en av de mest lästa bloggarna i världen  och under de nästkommande tre åren får vi  följa hennes liv i Bagdad.

Ikväll så ska jag premiären av Baghdad Burning, en pjäs baserad på den irakiska bloggerskan Riverbends texter. Det är inte första gången den spelas på scen, Stockholm sällar sig ikväll till den exklusiva skara av världsmetropoler  där Baghdad Burning satts uppNew York, Edinburgh , New Delhi .

För mig var Salam Pax = introduktionen till bloggar, det var den första blogg jag läste och jag började sent, långt efter det att Salam Pax började blogga i september 2002, som ett sätt att hålla kontakten med sin vän Raed.  Både han  och Juan Cole blev mina ständiga följeslagare någon gång i skarven på 2003-2004.  Riverbend var  då redan igång med sin egen blogg, hon hade börjat med att kommentera på Salam Pax och sedan skriva gästposter hos honom för att slutligen ta steget och skapa den egna bloggen i augusti 2003.

Salam Pax var den första bloggaren i arabvärlden som fick ett internationellt genombrott, hans beskrivning av hela processen, sombörjar sex månader innan kriget kom till Baghdad, störtandet av den gamla regimen, och alla de vilktiga händelserna , bra såsom dåligt som kom att ligga till grund för de problem vi ser idag , gav  kriget  en helt annan dimension än vad den traditionella  nyhetsrapporteringen  och nymodigheter som imbäddade reportrar har kunnat förmedla.

Riverbend tog vid där Salam Pax(delvis) slutade(han blev ju en mediaikon och var upptagen med alla möjligheter som öppnades för honom). Hennes beskrivning som börjar ungefär samtidigt som det amerikanska projektet Irak börjar gå fel blir en krönika över de vanliga baghdadbornas vardagsliv under kriget, det är speciellt intressant att få följa det från en ung, delvis västerlänskt utbildad tjejs perspektiv. Precis som Salam Pax har Riverbends blogg transformerats till bokform.

Sedan hösten 2007, befinner sig den alltjämt annonyme Riverbend i exil, troligtvis fortfarande i Damaskus, ett öde som hon delar med miljoner andra Irakier.

Efter att ha läst henne om inte dagligdags, så ändå med relativt stor frekvens, så är jag förväntansfull inför kvällen!

Jag kommer att skriva mer om den, när jag har sett den , men jag vill rekomendera ett par artiklar.  Det finns en 13 sidor lång artikel i  Arab Media & Society(PDF) som diskuterar Riverbend i ett större sammanhang av krigsbloggar och det som var så populärt ett tag(tills de blev censurerade),  de s.k milblogs(bloggar skrivna av amerikanska soldater i fält). The New York review of books recenserar Baghdad Burning i bokform här.