Liblab och svärdets jihad

30 oktober, 2007

Flera svenska bloggar har redan uppmärksammat att den norska tankesmedjan Liberalt laboratoriums eleganta undersökning om synen på den andre.

Liblab har tittat på hur icke-muslimska norrmän uppfattar landets muslimska befolkning, för att därpå jämföra hur bilden stämmer överens med muslimernas egna erfarenhetet och uppfattningar om sig själv och sin religion. Resultaten är intressanta, och det allra mest slående är skillnaden i erfarenheter av att norska religiösa ledare uppmanar till svärdets Jihad. Icke-muslimerna tror att fyra av tio muslimer har varit med om sådana uppmaningar, medan det i själva verket är två av hundra muslimer som har det.

Är två procent högt eller lågt? Säg det du.


Lika som bär?

22 oktober, 2007

I höger ringhörna: en demokrati med stark militärmakt men svag historik vad gäller respekt för mänskliga rättigheter eller minoritetsrättigheter. Ambitioner på att vara en ledande politisk och militär kraft i grannskapet. Starka nationalistiska strömningar som anspelar på känslor av orättvis behandling, hot och erfarenhet av terrorism.

I vänster ringhörna: en terrorist/gerillagrupp som försöker provocera fram en reaktion genom nålsticksanfall. Opererar från en nyligen demokratiserad grannstat som saknar förmåga att kontrollera sitt territorium. Många i befolkningen sympatiserar med vissa av terrorist/gerillagruppens mål och har starka antipatier mot den starkare grannen.

Uppställningen mellan Turkiet och PKK-gerillan är till förväxling lik uppställningen mellan Israel och Hizbollah inför Libanonkriget. Det senaste budet från PKK är mer försonligt än vad Hizbollah någonsin åstadkom inför kriget, men fortfarande hårt villkorat. Det turkiska gensvaret på provokationerna och erbjudandet är än så länge mer återhållsam än Israels dito, men inga medel är uteslutna. Återstår att se om upplösningen blir densamma som sist. Och om omvärldens reaktioner också blir desamma.


En oumbärlig film

18 oktober, 2007

Vad får en ung kille att lämna sitt barn, för att själv dö i ett land som han aldrig besökt förut? Hur resonerar imamen som talar om paradisets fröjder för martyrerna, fast han inte ser martyrskapet som en del i den egna livsplanen? Vem är egentligen Abu Usama el-Swede som Aftonbladet pekat ut som ledarfigur i en svensk terroristcell? Förhandsvisningen av Det svider i hjärtat ställde fler frågor än gav svar. Är de islamister, jihadister eller rätt och slätt terrorister? Eller struliga, sökande killar, vilsna i ett land som inte vill känna sig vid dem? Regissören Oscar Hedin låter några av dem tala till punkt, utan att släta över. Utan att ursäkta. Utan att fördöma.

Läs intervjun med regissören. Du behöver inte hålla med om allt han säger. Men se filmen. Det svider i hjärtat är den mest oumbärliga dokumentär i Sverige hösten 2007.


Rondellhundar må gå, men Atatürk???

17 oktober, 2007

Svenska medier har under oktober rapporterat om att turkiska hackare anslutit sig till rondellhundsdebatten. Tusentals svenska hemsidor har blivit hackade. Attackerna har också rönt viss internationell uppmärksamhet.

Det är dock oklart hur stor del av attackerna verkligen har med rondellhundar att göra. Hackare från Turkiet är annars mer kända för att sprida sekulär nationalistisk än religiös propaganda. Åtminstone en del av de pågående attackerna mot Sverige motiveras av påstått svenskt stöd till den kurdiska PKK-gerillan, snarare än av rondellhundarna.

Svenska hackare har inte blivit svaret skyldiga. På hackade turkiska webbsidor har man bland annat lagt upp pornografiska bilder på profeten Muhammed samt, kanske för säkerhets skull, även det sekulära Turkiets landsfader Mustafa Kemal Atatürk.

Därmed har de, förmodligen utan att förstå det, eskalerat rondellhundsdebatten till en helt ny dimension. Som en kollega med god insikt i den turkiska folksjälen uttrycker det: ”Muhammed är lugnt, de flesta turkar har avslappnat förhållande till honom. Men Atatürk rör man inte.”


Egypten – Vi Ser dig!

16 oktober, 2007

Ikväll går den sista filmen i serien varför demokrati på svt. Det är filmen Vi ser dig – som handlar om hur tre tidigare politiskt likgiltiga kvinnor bestämmer sig för att starta en medborgarrättsgrupp – Shayfen.com som tillsamans med andra kommer att spela en roll under det politiskt dynamiska året 2005 med dubbla val , Egyptens första direkta presidentval med flera kandidater och ett parlamentsval med oväntat stora framgångar för den förbjudna men delvis tolererade rörelsen det muslimska brödrarskapet. Vi får följa Ghada Shabandar, som är professor i Engelska och hennes två medgrundare( nyhetsuppläsare respektive hemmafru) av grässrotsorganisationen under dess första år , från maj 2005 och framåt.

Den direkta anledningen till varför dessa tre grundade shayfeen.com var händelserna som inträffade under folkomröstningen gällande de förändringar av konstutionen som krävdes för att möjliggöra ett presidentvalsystem med flera kandidater(fram till 2005 så hade parlamentet röstat fram en kandidat, som folket sedan fick rösta ja eller nej till) . Folkomröstningen i sig rönte inte speciellt mycket intresse i det demokratiskt undernärda Egypten och valdeltagandet blev lågt , men frisserades uppåt av regimen.

Det som kunde ha blivit en lovande början på en ökad öppenhet i demokratiseringshänseende blev istället den första väckarklockan om att allt var precis som vanligt när Två små demonstrationer mot folkomröstningen, men för demokrati slogs ner brutalt.

Bland dessa demonstranter fanns unga kvinnor som misshandlades och blev sexuellt trakasserade av betalda bråkmakare som regimen lejt och av säkerhetsstyrkorna. Även om detta inte var första gången något liknande inträffat, så var det första gången som det spreds i massmedia. Ett av de absoluta tabun som finns i det egyptiska samhället är kvinnans heder och en vecka senare så annordnades en manifestation på samma plats där detta hade utspelats .

Under veckan mellan folkomröstningen 0ch manifestationen för det som kom att kallas den svarta onsdagen, så grundades shayfeen.com med sin första kampanj, kallad vita bandet för att visa sitt stöd med sina medsystrar.

De tre initiativtagarna och deras rörelse har ägnat sig åt att utbilda medborgare till valobservatörer , skapat ett nätverk som rapporterar om kränkningar av mänskliga rättigheter och bildat opinion för en fri domstol bland mycket annat under en väldigt intressant tid i Egyptens nutidshistoria.

Från sommaren 2004 fram till de stora framgångarna för det muslimska brödrarskapet i parlamentsvalet i november-december så fanns det ett fönster av (små) möjligheter och hopp. Men i och med den oväntat stora framgången (88 mandat eller motsvarande 20 % av de 444 platserna i parlamentet, trots valfusk och våld med dödsfall som utgång och fysiskt förhindrande av människor att delta i valet) och Hamas vinst i det parlamentsvalet så ändrades förutsättningarna med vad gäller yttre tryck. Därmed har regeringen kunnat kringå sina löften om ökad demokratisering och återgå till repressiva metoder, utan att riskera för mycket.

Det pågår dessutom en process av maktkonsolidering från NDPs sida, för att säkerställa stabilitet och kontinuitet vad gäller makten. Den som antas vara nästa presidentkandidat är president Mubaraks son Gamal, men huruvida detta de facto kommer att lyckas är ännu så länge oklart i mitt tycke i detta nu. Andra kandidater kan absolut komma upp.

Filmen börjar kl 22 på SVT1 och på SVT play senare – se den!

UPPDATERING:

En repris visas i SVT 1 Kl 11.00-11.55 den 29 februari 2008 under rubriken Varför demokrati?


Ett plagg rött II

6 oktober, 2007

Amnesty och den Svenska Burmakommittén håller en  tyst manifestation för Burma på Medborgarplatsen  klockan 13-14 idag . Detta är en av många manifestationer över hela världen idag.

Jag deltog i förra fredagens manifestation som var bland det finaste  och meningsfulla jag gjort.  Att se hela det politiska Sverige stå enat över blockgränserna och 2000 människor som gemensamt står upp för demokrati och mot diktatur och våld är tyvärr ingenting som är självklart,  därför var det så mycket mer överaskande att så många slöt upp, och fantastiskt att få vara med om detta.

FN´s sändebud har nu återvänt till New York och rapporterat.  Gambari fick möta både Aung san Suu Kyi och juntaledningen, som erbjöd samtal med Suu Kyi under villkor, något som ej accepterades av NLD´s(Suu Kyis parti) talesman Nyan Win.

Kinas mjuka linje gentemot regimen fortsätter, förhoppningsvis i tandem med tyst diplomati.

Fyra ledande munkar jagas uppenbarligen fortfarande och vidden av munkarnas engagemang blir tydlig när det står klart att 18 kloster bara i Yangon/Rangon drabbades av räder i regimens svar på demonstrationerna.

Kom till Medis och visa ditt stöd för Burmas modiga folk.


Den steniga vägen

4 oktober, 2007

Jag har under de senaste åren haft stort utbyte och nöje av Marcus som en intellektuell sparringpartner. Han har en förmåga att med skarpa följdfrågor pröva både sakkunskapen som logiken hos sina meddebattörer. Trogen denna vana har han ställt frågor om mitt inlägg om Turkiet här om dagen. I en kommentar frågar han om jag menar att det är EU:s fel att turkarna blivit mer EU-kritiska, vad mer exakt de har gjort fel, och vad EU borde ha gjort istället. Detta är frågor som är värda att besvaras i ett eget inlägg.

På toppmötet i Helsingfors 1999 deklarerade EU att Turkiet var en av kandidatländerna till medlemskap. Därefter har kandidaturen förhalats och försvårats under former som ibland varit direkt förödmjukande för Turkiet:

Standardproceduren i medlemsförhandlingar mellan EU och kandidatländer är att man börjar med att lösa relativt enkla, begränsade frågor. Därigenom skapas en bas och ett samförstånd som underlättar hanteringen av de svårare problemen. Det ger också kandidaten mer tid att genomföra de mest omfattande förändringarna. För Turkiets del har flera EU-länder med viss framgång drivit på en rakt motsatt ordning: att de svåraste och för Turkiet mest omfattande eller politiskt utmanande frågorna (såsom militärens roll i statsapparaten, skyddet för mänskliga rättigheter och Cypernfrågan) måste lösas innan några andra förhandlingar kan komma i fråga.

År 2004 godkände EU, Turkiet och Turkcyprioterna FN:s plan för att lösa Cypernkonflikten 2004. Grekcyprioterna röstade ned förslaget, för att strax därpå godkännas av EU som medlemmar. Åren efter att grekcyprioterna tackat nej till fredsplanen som EU tidigare accepterat, pressade EU ändå på att Turkiet ensidigt skulle leva upp till den. Ett ihärdigt rykte i Brysssel påstår att den cypriotiska representationen i EU under de närmast följande två åren hade en stående instruktion från sin regering om att förhala och försinka alla förhandlingar om Turkiets medlemskap.

Hösten 2005 träffade EU och Turkiet ändå en överenskommelse om att Cypernfrågan kan skjutas upp till senare i förhandlingar. Bara månaden därpå satte EU-parlamentet stopp för ett tullavtal mellan unionen och Turkiet –med hänvisning till att Cypernfrågan måste lösas först!

År 2006 antog Frankrike en lag som ger fängelse och höga böter för den som förnekar att armenierna utsatts för ett folkmord i Turkiet 1915 -samtidigt som EU kräver att Turkiet ska avskaffa liknande tankeförbudsparagrafer i sin strafflagstiftning.

I juli 2007 angav den franske EU-parlamentarikern Alain Lamassoure (som då fortfarande var en stark kandidat till att bli EU-minister i Frankrike) i en intervju att EU:s ledare har ljugit för Turkiet under de senaste åtta åren. EU borde äntligen klargöra för Turkiet att det kanske aldrig blir tal om något medlemskap. Och det beror inte på Turkiet utan på det massiva motståndet i EU mot landets medlemskap.

År 2003 fick jag tillfället att träffa turkiska politiker och tjänstemän som var engagerade i arbetet för landets medlemskap. Jag blev imponerad av mina värdars beredskap att diskutera och förändra så gott som allt för att uppnå medlemskapet. Den enda frågan som fortfarande var tabu att diskutera om var minoritetspolitiken -en inställning som i sig är värd ett eget inlägg vid lämpligt tillfälle. Turkarna som jag träffade var fullt införstådda med att landet hade en mycket lång väg kvar att vandra innan ett medlemskap kunde bli aktuellt. Å andra sidan hade de den mest EU-positiva hemmaopinionen i Europa i ryggen.

Nej, jag kan inte klandra dem för att den opinionen numera vänt och blivit till den kanske mest EU-kritiska i världen. Turkarna är inte dummare än att de fattar när de blir illa behandlade av EU och andra europeer. Att den turkiska regeringen emellanåt försöker plocka hem inrikespolitiska poäng bland landets många nationalister med att visa upp EU-kritiska attityder lär dock ha medverkat till utvecklingen.

Vad skulle EU då ha gjort? För min del är svaret: att behandla Turkiet som vilken annan kandidat som helst, med precis samma krav och samma turordning som gäller för alla andra.

De komplicerade turerna i tangopartiet mellan Turkiet och EU kan följas på Europaportalen. Uppgifterna i inlägget är också hämtade därifrån.

I en av artiklarna sammanfattas även bakgrunden till och utvecklingen av den turkiska EU-opinionen.