Två och tre och fyra

Funderingar om veckans nyhetsklipp

Den offentliga debatten om det så kallade hedersrelaterade våldet låter emellanåt som halvt avsiktliga försök att tala förbi varandra. Är det så svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt?

1. En individ är personligen ansvarig för det brott som han begår. En tradition, bakgrund eller värdering är aldrig ansvarig för olaga tvång, misshandel eller mord. Oavsett om det är en kristen palestinier som mördar sin dotter, en hinduisk tamil som har ihjäl sin fru, en sekulär svensk som dräper sin ex-flickvän eller en muslimsk kurd som dödar sin syster.
2. En individs brott kan förstås, förklaras och förebyggas. Traditioner, bakgrunder och värderingar är högst väsentliga för att vi ska förstå, förklara och därmed förebygga brott. Oavsett om det är frågan om en kristen palestinier som mördar sin dotter, en hinduisk tamil som har ihjäl sin fru, en sekulär svensk som dräper sin ex-flickvän eller en muslimsk kurd som dödar sin syster.

Sådär, det blev mycket enklare direkt.

Det finns inga rationella skäl för en stat att ta fram långdistansmissiler för att leverera konventionella sprängmedel. Kostnaderna för att utveckla och producera missilerna är långt större än den skada de kan förväntas åstadkomma. Därför finns det bara tre tänkbara förklaringar till att Iran just nu utvecklar långdistansmissiler:

1. att den iranska regeringen tänker använda missilerna för okonventionella –biologiska, kemiska eller nukleära- stridsmedel
2. att den iranska regeringen vill skrämmas. De vill lura andra att tro att de har, eller tänker skaffa, okonventionella stridsmedel
3. att den iranska regeringen agerar irrationellt

alla tre alternativen skrämmer mig.

Lars Leijonborg överväger statligt finansierade imamutbildningar. Jag kan ha sympati för tanken, men det finns minst fyra saker som tål att övervägas

1. Är det över huvud taget en statlig angelägenhet att utbilda religiösa ledare –oavsett om det är frågan om imamer, rabbiner, präster eller annat?
2. Om staten ska utbilda imamer, vilken eller vilka shia- respektive sunnimuslimska skolor, församlingar och korantolkningar ska man stödja? Islam är minst lika mångskiftande som kristendomen.
3. Då staten väl tagit ställning till en inriktning, skola och tolkning som man vill stödja, vad finns det för arbetsmarknad och efterfrågan imamer med just den inriktningen?
4. Vad får det för konsekvens för de personer som går utbildningen, de församlingar som staten väljer att stödja, de församlingar som staten väljer att inte stödja och för muslimer i allmänhet om staten redan från början anger att syftet egentligen är att bekämpa radikalisering?

Det tål, som sagt, att övervägas.