Gästkommentar:Baghdad Burning

Jag har tidigare utlovat en recension Baghdad Burning, som turnerar vidare ut i landet, i kväll i Göteborg, men jag har valt att be en kär vän till mig och Tommi att skriva en kommentar istället. Vi har sedan Pop the Casbahs födelse haft ambitionen att ha gästskribenter som bidrar med intressanta kommentarer om ämnen som engagerar oss.

Innan jag lämnar över ordet , så vill jag dock komma med en glädjande nyhet. Nidal Fares, vars livshistoria på ett skickligt sätt har vävts in i Riverbends text var tidigare verksam vid nationalteatern i Baghdad. Under Eid al Fitr(festhögtiden efter Ramadans slut) så hade Jib al Malik, Jibu (Ta hit kungen, ta hit honom) premiär på samma scen, det är första gången som kvällsföreställningar har getts sedan 2004!

Det är ett nöje för mig att få presentera Gufran som första gästskribent, som skrivrer om en teateruppsättnig som dess värre är rykande aktuell, och också har direkt bäring på Sverige.

Baghdad Burning

Nog borde jag vara tacksam för att jag lever, och det är jag. Nog borde jag vara tacksam att mina föräldrar en gång i tiden valde att komma till Sverige. När jag ser Riksteaterns bloggdokumentär Bagdhad Burning är det mycket jag borde vara tacksam för. En eloge till ensambeln, regissören och producenten som lyckades med konststycket att omvandla Riverbends ord till en stark upplevelse som jag sent ska glömma. Höjdpunkterna var förstås skådespelarna Amina Al-Fakir Bergman och Nidal Fares insatser som fick mina ögon att tåras och mitt hjärta att uppfyllas med smärta. En obeskrivlig smärta som handlar om något som fattas mig, en bit av mig. Det måste vara mitt exilhjärta som värker.

Det som innehållsmässigt ådrog sig min starka uppmärksamhet var Riverbends resonemang om exilirakier och flyktingskap. Till en början upplevde jag att hon nästan föraktade de som hade lämnat Irak för att sedan resignera inför att hon själv och hennes familj blivit just flyktingar då de till slut i oktober 2007 kände sig tvingade att lämna landet.

För någon som aldrig haft valmöjligheten att ”stanna eller lämna Irak” känns exilen ständigt närvarande, trots att inget annat än Sverige är hemma. Exilen i sin tur är ett kors att bära. Visst finns det sätt att mildra den tunga bördan, t ex genom god integration – d v s att känna sig välkommen, inkluderad på alla plan och nivåer. Ändå kan exilen gnaga och skava fastän hjärtat slår på samma ställe.

Text: Gufran

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: