Den steniga vägen

Jag har under de senaste åren haft stort utbyte och nöje av Marcus som en intellektuell sparringpartner. Han har en förmåga att med skarpa följdfrågor pröva både sakkunskapen som logiken hos sina meddebattörer. Trogen denna vana har han ställt frågor om mitt inlägg om Turkiet här om dagen. I en kommentar frågar han om jag menar att det är EU:s fel att turkarna blivit mer EU-kritiska, vad mer exakt de har gjort fel, och vad EU borde ha gjort istället. Detta är frågor som är värda att besvaras i ett eget inlägg.

På toppmötet i Helsingfors 1999 deklarerade EU att Turkiet var en av kandidatländerna till medlemskap. Därefter har kandidaturen förhalats och försvårats under former som ibland varit direkt förödmjukande för Turkiet:

Standardproceduren i medlemsförhandlingar mellan EU och kandidatländer är att man börjar med att lösa relativt enkla, begränsade frågor. Därigenom skapas en bas och ett samförstånd som underlättar hanteringen av de svårare problemen. Det ger också kandidaten mer tid att genomföra de mest omfattande förändringarna. För Turkiets del har flera EU-länder med viss framgång drivit på en rakt motsatt ordning: att de svåraste och för Turkiet mest omfattande eller politiskt utmanande frågorna (såsom militärens roll i statsapparaten, skyddet för mänskliga rättigheter och Cypernfrågan) måste lösas innan några andra förhandlingar kan komma i fråga.

År 2004 godkände EU, Turkiet och Turkcyprioterna FN:s plan för att lösa Cypernkonflikten 2004. Grekcyprioterna röstade ned förslaget, för att strax därpå godkännas av EU som medlemmar. Åren efter att grekcyprioterna tackat nej till fredsplanen som EU tidigare accepterat, pressade EU ändå på att Turkiet ensidigt skulle leva upp till den. Ett ihärdigt rykte i Brysssel påstår att den cypriotiska representationen i EU under de närmast följande två åren hade en stående instruktion från sin regering om att förhala och försinka alla förhandlingar om Turkiets medlemskap.

Hösten 2005 träffade EU och Turkiet ändå en överenskommelse om att Cypernfrågan kan skjutas upp till senare i förhandlingar. Bara månaden därpå satte EU-parlamentet stopp för ett tullavtal mellan unionen och Turkiet –med hänvisning till att Cypernfrågan måste lösas först!

År 2006 antog Frankrike en lag som ger fängelse och höga böter för den som förnekar att armenierna utsatts för ett folkmord i Turkiet 1915 -samtidigt som EU kräver att Turkiet ska avskaffa liknande tankeförbudsparagrafer i sin strafflagstiftning.

I juli 2007 angav den franske EU-parlamentarikern Alain Lamassoure (som då fortfarande var en stark kandidat till att bli EU-minister i Frankrike) i en intervju att EU:s ledare har ljugit för Turkiet under de senaste åtta åren. EU borde äntligen klargöra för Turkiet att det kanske aldrig blir tal om något medlemskap. Och det beror inte på Turkiet utan på det massiva motståndet i EU mot landets medlemskap.

År 2003 fick jag tillfället att träffa turkiska politiker och tjänstemän som var engagerade i arbetet för landets medlemskap. Jag blev imponerad av mina värdars beredskap att diskutera och förändra så gott som allt för att uppnå medlemskapet. Den enda frågan som fortfarande var tabu att diskutera om var minoritetspolitiken -en inställning som i sig är värd ett eget inlägg vid lämpligt tillfälle. Turkarna som jag träffade var fullt införstådda med att landet hade en mycket lång väg kvar att vandra innan ett medlemskap kunde bli aktuellt. Å andra sidan hade de den mest EU-positiva hemmaopinionen i Europa i ryggen.

Nej, jag kan inte klandra dem för att den opinionen numera vänt och blivit till den kanske mest EU-kritiska i världen. Turkarna är inte dummare än att de fattar när de blir illa behandlade av EU och andra europeer. Att den turkiska regeringen emellanåt försöker plocka hem inrikespolitiska poäng bland landets många nationalister med att visa upp EU-kritiska attityder lär dock ha medverkat till utvecklingen.

Vad skulle EU då ha gjort? För min del är svaret: att behandla Turkiet som vilken annan kandidat som helst, med precis samma krav och samma turordning som gäller för alla andra.

De komplicerade turerna i tangopartiet mellan Turkiet och EU kan följas på Europaportalen. Uppgifterna i inlägget är också hämtade därifrån.

I en av artiklarna sammanfattas även bakgrunden till och utvecklingen av den turkiska EU-opinionen.

2 kommentarer till Den steniga vägen

  1. Marcus skriver:

    Hej,

    vilken ära att du besvarade min fråga med ett helt nytt inlägg! Tack för det. Att Turkiet ska behandlas som vilket annan kandidat som hellst är självklart; det skriver jag under på. Om det nu är sant att EU:s ledare har ljugit för Turkiet i åtta år, så är det givetvis också helt fel.

    Angående Frankrikes lag som förbjuder förnekadet av det armeniska folkmordet, så är ju det ett närmast episkt självmål av fransoserna. Kan dock inte säga att jag är förvånad.. När det kommer till grekcyprioternas tveksamma beteende, så verkar det vara ett exempel på det sedvanliga politiska räv- och rackarspelet, där man mest försöker vinna politiska poänger på hemmaplan. Ett sådant ”dubbelspel” anser vissa bedömare att även Turkiet ägnar sig åt. Något som du själv också verkar hålla med om.

    Så sammanfattningvis kan jag hålla med dig om att åtmintone ett par av EU´s medlemsländer gjort en hel del tveksamma saker, men att detsamma även gäller Turkiet. Så den ”moraliska skulden” (eller vad man nu ska kalla det) för att läget är som det är, verkar falla ganska jämnt på alla inblandade parter.

    Oavsett hur det nu blir med ett framtida EU-medlemskap för Turkiet, är väl det viktigaste att de utvecklar sin respekt för mänskliga rättigheter? Det borde de väl kunna göra även utanför EU.

  2. Josa skriver:

    Jo, det kan de. Och inte bara mänskliga rättigheter för övrigt, utan också andra reformer som främst är för Turkiets egen skull. Men – som vi sett i tidigare kandidatländer så är den sortens förändringsprocesser något som får stark draghjälp av ett mål (rörligt som det är) och av krafter utifrån som ger stöd och pushar i rätt riktning. Och vi har ett intresse av ett Turkiet som fortsätter på den vägen (alldeles utöver de löften som getts och som bör äras).

    Något av det starkaste jag har hört på senare år är fö en turkisk diplomat citera den grekiska poeten Cavafy om Ithaca – med refernes till EU-processen:

    Always keep Ithaca in your mind.
    To arrive there is your ultimate goal.
    But do not hurry the voyage at all.
    It is better to let it last for many years;
    and to anchor at the island when you are old,
    rich with all you have gained on the way,
    not expecting that Ithaca will offer you riches.

    Ithaca has given you the beautiful voyage.
    Without her you would have never set out on the road.
    She has nothing more to give you.

    And if you find her poor, Ithaca has not deceived you.
    Wise as you have become, with so much experience,
    you must already have understood what Ithacas mean.

    Constantine P. Cavafy (1911)

    Att vägen är lång och att den i någon mån i sig är målet är man opckså i Turkiet medvetna om. Men målet måste faktiskt också finnas för att vägen ska leda dit och inte i någon annan riktning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: