Sekulära Muslimer i Sverige och Kulturtidskriften Minaret (utgiven av Svensk islamiska akademien) ska visa upp konstprofessorn Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed. Jag kan bara gratulera till ett av årets klokaste initiativ.
I debatten om yttrandefrihet och konstnärlig frihet i Islam har jag hört mer än nog av förbudsivrande ärkeskäggon (vars känsliga själar ser varje kritik mot religionen som en kränkning), genomsekulära yttrandefrihetsförkämpar (som i all sin liberala glöd tenderar att glömma att ”frihet” inte bara betyder ”handlingsfrihet” utan också ”frihet från kränkningar”) och välvilligt paternalistiska kulturknuttar (med självpåtagen roll såsom ibland allmänhetens, ibland utsatta minoriteters beskyddare).
De som berörs mest av frågan om friheten och dess gränser i Islam är den stora majoriteten muslimer: de moderata och sekulära. Att den rösten varit efterlängtad i debatten syns i gensvaret, bl.a. i DN, SvD och Expressen.
Välkomna in i debatten. Scenen är er!
/Tommi
Popthecasbah 
Hej!
Någon formell utställning tycks det nu inte bli tal om, då Minarets redaktör, Mohammed Omar, först backade och ville ställa in evenemanget men sedan ändrat sig på nytt – efter protester från medarrangören SeMuS – och istället kommer att arrangera det hela som en diskussion i Minaret-regi medan SeMuS kommer att visa bilderna. Något förvirrat..?
Lev väl!
Vilhelm
Vilhelm
Hej Vilhelm!
Trevligt att du hade vägarna förbi, Förvirrande är ordet, har precis akrivit ett inlägg om det.
Hej,
kul som sagt att ni/du börjat blogga igen Tommi! Men jag håller inte med om att frihet ska innebära frihet från kränkningar. I så fall blir yttrandefriheten helt innehållslös. Det finns alltid någon som kan bli kränkt.
Hej Marcus,
Välkommen på popthecasbah.
Det finns alltid en gränsdragningsproblematik för yttrandefriheten. Varje frihet att kränka andra människor innebär också en frihet för mobbare och brottslingar att kränka sina offer. Eller menar du att t.ex. vittnen vid rättegångar inte heller ska skyddas från att kränkas av de åtalade, eftersom yttrandefriheten då skulle bli helt innehållslös?
Hej och tack för välkomnandet.
Jag menar att det är skillnad på kränkningar och kränkningar, och att fysiska kränkningar och hot av exempelvis vittnen vid en rättegång, inte går att jämföra med upplevda kränkningar pga av bilder eller annat som anses förolämpande.
Håller du inte med om att det är en milsvid skillnad på kränkningar av någons fysiska integritet och direkta hot å ena sidan, och olika former av förolämpningar av ens trosuppfattningar å andra sidan?
Marcus,
Även yttranden som inte innebär något hot kan vara brutalt kränkande. Ett sött foto föreställande ens barn utanför deras dagis kan upplevas oerhört hotande, om man hittar det i sin brevlåda och råkar vara vittne vid en rättegång mot ett mc-gäng. Små kommentarer om sexuella praktiker, levererade med ett vänligt leende över fikabordet kan utgöra systematiska trakasserier mot den enda bögen på arbetsplatsen. Ett cp-skadat barn kan mobbas grymt av sina klasskamrater genom nedvärderande men helt icke-hotande omdömen om cp-skadade generellt. Förtal och ryktesspridning som drabbar ens nära och kära uppfattas av de flesta som en grov personlig kränkning.
Yttrandefrihetens gränsdragningsproblematik har två dimensioner. Den ena är det legala: vilka yttranden ska samhället förbjuda och ingripa vid. Bara de som innebär direkta hot? Även andra kränkningar, om uppsåtet bakom dem är att hota? Kränkande yttranden som innebär direkt lögn om en person? Grova kränkningar som drabbar barn? Lögner i bedrägerisyfte? Falsk marknadsföring? Annat? Jag har ännu inte träffat på någon som faktiskt vill ha en absolut frihet för vem som helst att säga vad som helst. De så kallade yttrandefrihetsförkämparna brukar mest vara förkämpar för sin egen personliga uppfattning om var denna svåra gräns ska dras.
Den andra är den moraliska dimensionen. Yttrandefrihet innebär nämligen inte någon yttrande- eller publikationsplikt. Tvärt om, yttrandefriheten ger oss alla ett ansvar för våra egna yttranden. Den låter också oss (även galleriägare, tidningsutgivare och bloggare) att fatta egna beslut över vilka yttranden vi väljer att sprida, och vilka vi säger nej till. Att moralisera över individer som utnyttjar sin frihet att säga nej har inte mycket med försvaret av yttrandefrihet att göra.
/Tommi
Hej,
du svarade inte direkt på min fråga. Men ok, vi kan resonera kring de problematiseringar du tar upp.
Det första fallet med ett foto av vittnets barn skulle jag vilja klassificera som ett hot. Så det är inte så komplicerat rent principiellt, även om det rent praktiskt blir svårt att bevisa.
I övriga fall så förnekar jag inte att det kan vara ”brutalt kränkande” som du kallar det, men det bör likväl inte vara olagligt att mobba, kränka, nedvärdera, verbalt trakassera bögar, heterosexulla vita män osv. Att vi är överens om att det är (väldigt) omoraliskt är en annan sak. Det implicerar helt enkelt inte statliga förbud.
Falsk marknakdsföring är bedrägeri och bör förbli olagligt. Jag har inga problem med det.
Du har helt rätt i att yttrandefrihet inte innebär någon publiceringsrätt, det har jag heller aldrig påstått. Däremot kan man med all rätt kritisera medier för hyckleri och feghet, i de fall de särbehandlat vissa religioner av rädsla för hot och våld etc. Man borde också (anser jag) i större utsträckning ta avstånd från och kritisera de som hotar och är våldsamma, istället för att fokusera på de som publicerar kränkande bilder.
Hej Marcus,
Som svar på din fråga: javisst ser jag också skillnaden mellan kränkningar och kränkningar! Min poäng var just att framhålla den skillnaden: att det, på grund av den skillnaden inte existerar, och inte bör existera, någon absolut yttrandefrihet i legal mening. Gränsdragningen för vilka yttranden som bör förbjudas i lag baseras inte på någon absolut princip utan på en mängd olika principer och värderingar – till exempel att yttranden som kan tolkas såsom direkta hot mot en person inte bör tillåtas, eller att yttranden som ingår som ett led i ett bedrägeri bör förbjudas. Principen om yttrandefrihet kan ange en inriktning, men inte exakt hur långt man ska gå, eller hur stor vikt man ska ge åt andra moraliska principer.
Min kritik mot moraliserande riktar sig naturligtivs inte mot dig, just den synden har jag ännu inte kunnat belägga dig med;-) En googling på ordparet ”rondellhund” och ”självcensur” ger tillräckligt många måltavlor ändå.
Naturligtvis får man kritisera medier för feghet och hyckleri. Men att människor som faktiskt utnyttjar det utrymme för egna moraliska ställningstaganden som yttrandefriheten ger var och en av oss dräms i huvudet med retorik om yttrandefrihet –det blir sällan begåvat.
Vi är helt ense om att man också ska kritisera dem som hotar och är våldsamma -och kommer nog att återkomma till det temat på bloggen.
/Tommi
Ja vi verkar vara överens om mycket. Visst, det är helt korrekt att yttrandefrihet inte kan vara absolut. Där är vi också ense. Eftersom vi också verkar vara ense om att hot och bedrägeri bör förbli olagligt, och jag har angett var jag tycker gränsen ska dras i övriga fall, så återstår bara nu att reda ut var *du* tycker gränsen ska dras. 🙂
Tycker du då att det ska vara lagligt eller olagligt att kränka andra människor verbalt och med diverse satirteckningar, nidbilder osv?
Jag anser att den yttrandefrihetslagstiftning vi har i huvudsak funkar bra. Den ger ett rimligt skydd både för individen och mot grovt samhällsskadliga uttrcyk, samtidigt som det är relativt högt i tak för vad som får sägas inom ramen för journalistik, satir, konstnärliga uttyck och annan debatt.
Tekniska detaljer kan man dock diskutera; till exempel är jag inte helt förtjust i att det finns en särskild reglering kring hets mot folkgrupp. Jag skulle i stället föredra att man reglerade frågan i samma lagar som gäller för olaga hot och förtal. Det är inte helt lyckat att en uppsättning regler gäller för hot eller förtal som riktas mot en individ i taget, och en helt annan uppsättning för hot eller förtal som riktar sig mot tiotusen individer samtidigt.
Hej igen,
ja det håller jag med dig om. Jag är generellt skeptisk till hela idén med att ge rättigheter till grupper. Rättigheter bör vara individuella anser jag.